En hälsning till Maria

... om just det vi pratade om på lunchen idag. Hämtat ur ett paper skrivet i oktober verkar det som, men det framgår inte vilket år (en sån miss skulle dagens Tjänstemannasara aldrig göra). Före 1995 är det skrivet iallafall, för jag har bara ett efternamn på försättsbladet. Där, på försättsbladet, står också en kommentar som kan vara bra bränsle för min akademiska kallstart:

"Slutbetyg 5 p=VG. Mycket, mycket bra! Du har kort, enkelt och koncist gjort en utmärkt redogörelse! VG /Mats (Jag är imponerad)."

Så till innehållet. Tur att det finns såna som jag och ovannämnde Mats (Trondman) som kan gå igång på något med rubriken Paradigmteori och den sociologiska vetenskapens möjligheter. Såhär skriver jag:

"Vetenskapens uppgift är enligt min åsikt att fortsätta sina försök att beskriva, förklara och förutsäga verkligheten omkring oss. Det vetenskapskollektivet kan bidra med till ett gott resultat är självdistans och självkritik. Fruktbarheten av de vetenskapliga resultaten är det sedan upp till var och en att bedöma. En andra uppgift för vetenskapen är att inse och acceptera att uppgiften inte längre är att finna Sanningen. Det gäller att göra det bästa av den pluralistiska situation vi befinner oss i. Det tror jag sker genom att mindre energi ägnas åt fördömanden och prestigefyllda gräl, till förmån för det egna forskningsområdet och toleranta, öppna dialoger mellan olika skolor."

Slutklämmen är inte heller så dum om jag får säga det själv:
"Så som jag har förstått Burell&Morgans uppmaning till den enskilde samhällsforskaren går den ut på följande:
1. Sätt dig in i de olika paradigmen och tänk efter noga.
2. Välj.
Min kritik mot denna uppmaning består för det första i att sociologin riskerar att gå miste om många nyskapande idéer om nya vetenskapsmän och -kvinnor (här har läraren satt utropstecken efter kvinnor) socialiseras in i ett färdigt rutnät av paradigm. De skolor som är svåra eller omöjliga att placera in i rätt ruta är ofta de mest intressanta. Å andra sidan spekulerar jag i om Burell&Morgans paradigmansats fyllde en viktig funktion när den framlades, för nästan 15 år sedan; kanske var den en fredsplan för det sociologiska (slag-)fältet. Mitt intryck av sociologin under 70-talet är inte särskilt välgrundat men påminner mig om slagsmål i sandlådan. Kanske tyckte Burell&Morgan att man istället för att slåss om utrymmet borde dela upp det så var och en fick leka i fred och åstadkomma något? Nog finns det fortfarande energislösande prestigekamper inom sociologin, som på de flesta andra håll, men kanske har de pradigmatiska metateorierna lättat på trycket? Genom att erkänna sig till ett paradigm accepterar man samtidigt existensen av de andra."

Dags att lägga de gamla förrådsdoftande bedrifterna i bakluckan och tuffa vidare framåt...