Ett guldkorn i mitt källardoftande arkiv! I Rolf Österbergs bok Vitsen med arbete från 1990 hittar jag ett resonemang som tilltalar mig: Att vitsen med företagande skulle vara att "göra vinst, inte att göra bilar" (som en GM-styrelseordförande ska ha sagt) är lika absurt som att vitsen med kroppen skulle vara att producera mesta möjliga mängd blod eller växa sig så stor som möjligt.
"Jag kan därför inte se annat än att ett företags primära uppgift - dess mening - måste vara att tjäna som plattform/instrument för den personliga/mänskliga utvecklingen hos dem som arbetar i företaget." Och dem runt omkring skulle jag vilja tillägga, genom det man producerar, den förebild man är, den spridning en positiv utveckling av medarbetare får ut i samhället. Precis så har jag ju alltid tänkt! Eller planterades den idén hos mig när jag läste den här boken för sådär 15 år sedan? Hur som helst, skönt att höra att någon annan, dessutom en man med stora näringslivsframgångar, tycker som jag!
Jag tänker mig ofta arbetsplatsen som ett vuxendagis, och då helt utan föraktfull underton. På dagis arbetar barnen intensivt, kanske till 95 procent med att utveckla sina färdigheter på allehanda mänskliga områden. Övriga 5 procent går åt till resultatorienterad strävan att baka bullar, måla teckningar, bygga det högsta legotornet.
Vi vuxna på jobbet har kanske den omvända proportionen mellan utveckling av personlighet och yttre resultat, 5-95? Men är det den optimala proportionen? Hur skulle resultaten bli om vi ändrade till 10-90? Sämre? Inte så säkert. Sambandet är nära. Just i strävan efter de yttre resultaten utvecklas vi ju, om processen drivs på ett konstruktivt sätt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar