Såja, kommunikationsbrillorna är på plats och uppe på bordet finns en massa empiri och lite mindre teori. Trådar hit och dit, stödord under olika rubriker i det som ska bli min inlämningsuppgift. Saker har verkligen gått mig i händerna: Charlotte Simonsson som föreläste häromveckan har arbetat på samma företag som gjort studien jag vill analysera, det finns resultat att bita i, trender som redan nu framstår tydligt.
Jag har ägnat lite för lite tid åt att läsa. Det finns alldeles säkert en hel del teoretiska verktyg som skulle skära genom mitt material som en stilett genom mjukt smör, men dessa kommer jag inte att hinna hitta!
Nu återstår att välja struktur och analysväg, samt att hitta lite kopplingar mellan empirin och teorierna jag hunnit få mig till livs. Lite stressande - hur många återvändsgränder ska jag in och vända i innan jag hittar en stig jag kan följa? Tiden är knapp och jag vill så mycket, särskilt tillämpningsmässigt. Jag vill att det jag skriver ska vara användbart för min organisation!
Imorgon får bli ödesdagen. Nu ska jag åka till jobbet och i eftermiddag räknar jag inte med en enda lugn stund då vi invaderas av fyra höstlovslediga barn.
onsdag 28 oktober 2009
tisdag 20 oktober 2009
Egendesignad examinationsuppgift?
En idé om vad jag vill göra:
Tolka undersökningen om Polisens interna kommunikation genom att sila den genom de båda artiklarna vi har fått och anknyta den på något sätt till Forslunds bok.
Artiklarna: Nyss nämnda Putting co-workers in the limelight av Charlotte Simonsson och Mats Heide och Leadership: The Management of Meaning av Linda Smircich och Gareth Morgan. Den senare har jag inte tittat i än, men bara titeln förtjänade ett fett utropstecken på min papperskopia.
I ett sånt upplägg vill jag också dra några slutsatser om vad vi borde satsa på i vår interna kommunikation, för att bli bättre.
Att göra:
- Genom vår nationella kontaktperson för undersökningen söka kontakt med konsulterna som gjort den, och få lite mer bakgrund till studien. Dessutom vill jag veta om de har några teoretiska grundbultar jag bör känna till.
Tolka undersökningen om Polisens interna kommunikation genom att sila den genom de båda artiklarna vi har fått och anknyta den på något sätt till Forslunds bok.
Artiklarna: Nyss nämnda Putting co-workers in the limelight av Charlotte Simonsson och Mats Heide och Leadership: The Management of Meaning av Linda Smircich och Gareth Morgan. Den senare har jag inte tittat i än, men bara titeln förtjänade ett fett utropstecken på min papperskopia.
I ett sånt upplägg vill jag också dra några slutsatser om vad vi borde satsa på i vår interna kommunikation, för att bli bättre.
Att göra:
- Genom vår nationella kontaktperson för undersökningen söka kontakt med konsulterna som gjort den, och få lite mer bakgrund till studien. Dessutom vill jag veta om de har några teoretiska grundbultar jag bör känna till.
Att hitta rätt brillor
Har pluggat riktigt flitigt sen sist, men på dag- och nattågen t o r Växjö - Haag är kontakten med cyberrymden begränsad, så nåt (b)loggande har det inte blivit. Vår huvudbok, Magnus Forslunds Organisering och ledning är otroligt lättläst, med en personlig touch som inte blivit för mycket än, efter 180 sidor. För mina mer akademikerskeptiska kolleger ska jag någon gång läsa upp slutklämmen på avsnittet om rekrytering i kapitlet HRM - att leda och utveckla individer:
"Ingen vill hoppa i galen tunna och ingen vill att en galning hoppar i ens egen tunna."
I sitt sammanhang är detta en helt relevant anmärkning.
Mitt största bekymmer såhär långt är att Forslund snarast blir en snabbrepetition av företagsekonomin, sociologin och det andra jag läst tidigare. Jag famlar efter kommunikationsglasögonen! De som går hela kursen har ju redan hunnit få dem på, och flera av dem har ju också färskare studier i bagaget, de flesta just i medie- och kommunikationsvetenskap, vilket jag saknar. Därför tror jag Forslund får vila lite medan jag tar mig an artikeln Putting co-workers in the limelight. Towards an understanding of co-workers from a communication perspective. Räcker inte det till får jag försöka rota rätt på en bok av Katherine Miller som heter Organizational Communication, den ska vara en bra basbok.
Först dock lite kunskapspåfyllning om dagsläget i Uganda, inför dagens föreläsning om med en ugandisk gästprofessor om psykologiska kontrakt i just Uganda. NE, som jag bläddrade i framför brasan i går kväll sträcker sig ju bara fram till mitten av 90-talet, och det börjar konstigt nog bli längesen nu.
"Ingen vill hoppa i galen tunna och ingen vill att en galning hoppar i ens egen tunna."
I sitt sammanhang är detta en helt relevant anmärkning.
Mitt största bekymmer såhär långt är att Forslund snarast blir en snabbrepetition av företagsekonomin, sociologin och det andra jag läst tidigare. Jag famlar efter kommunikationsglasögonen! De som går hela kursen har ju redan hunnit få dem på, och flera av dem har ju också färskare studier i bagaget, de flesta just i medie- och kommunikationsvetenskap, vilket jag saknar. Därför tror jag Forslund får vila lite medan jag tar mig an artikeln Putting co-workers in the limelight. Towards an understanding of co-workers from a communication perspective. Räcker inte det till får jag försöka rota rätt på en bok av Katherine Miller som heter Organizational Communication, den ska vara en bra basbok.
Först dock lite kunskapspåfyllning om dagsläget i Uganda, inför dagens föreläsning om med en ugandisk gästprofessor om psykologiska kontrakt i just Uganda. NE, som jag bläddrade i framför brasan i går kväll sträcker sig ju bara fram till mitten av 90-talet, och det börjar konstigt nog bli längesen nu.
fredag 9 oktober 2009
Kursen - insats och utdelning
Uppdraget att plocka fram förkunskaperna inför kursen går sådär. Jag funderar mest på vad jag vill få ut av kursen. Jag ser kursen som ett bryne som ska hjälpa mig vässa verktygen för att sedan mejsla fram en ståndpunkt och kanske några konkreta handlingsförslag för att förbättra den interna kommunikationen i min organisation. Jag märker redan hur det har börjat röra sig, myllra lite stillsamt på sina håll innanför pannbenet. Om sedan något kommer fram som är användbart och möjligt att få stöd för, det återstår sannerligen att se.
Är resultatet meningen - eller meningen resultatet?
Ett guldkorn i mitt källardoftande arkiv! I Rolf Österbergs bok Vitsen med arbete från 1990 hittar jag ett resonemang som tilltalar mig: Att vitsen med företagande skulle vara att "göra vinst, inte att göra bilar" (som en GM-styrelseordförande ska ha sagt) är lika absurt som att vitsen med kroppen skulle vara att producera mesta möjliga mängd blod eller växa sig så stor som möjligt.
"Jag kan därför inte se annat än att ett företags primära uppgift - dess mening - måste vara att tjäna som plattform/instrument för den personliga/mänskliga utvecklingen hos dem som arbetar i företaget." Och dem runt omkring skulle jag vilja tillägga, genom det man producerar, den förebild man är, den spridning en positiv utveckling av medarbetare får ut i samhället. Precis så har jag ju alltid tänkt! Eller planterades den idén hos mig när jag läste den här boken för sådär 15 år sedan? Hur som helst, skönt att höra att någon annan, dessutom en man med stora näringslivsframgångar, tycker som jag!
Jag tänker mig ofta arbetsplatsen som ett vuxendagis, och då helt utan föraktfull underton. På dagis arbetar barnen intensivt, kanske till 95 procent med att utveckla sina färdigheter på allehanda mänskliga områden. Övriga 5 procent går åt till resultatorienterad strävan att baka bullar, måla teckningar, bygga det högsta legotornet.
Vi vuxna på jobbet har kanske den omvända proportionen mellan utveckling av personlighet och yttre resultat, 5-95? Men är det den optimala proportionen? Hur skulle resultaten bli om vi ändrade till 10-90? Sämre? Inte så säkert. Sambandet är nära. Just i strävan efter de yttre resultaten utvecklas vi ju, om processen drivs på ett konstruktivt sätt.
"Jag kan därför inte se annat än att ett företags primära uppgift - dess mening - måste vara att tjäna som plattform/instrument för den personliga/mänskliga utvecklingen hos dem som arbetar i företaget." Och dem runt omkring skulle jag vilja tillägga, genom det man producerar, den förebild man är, den spridning en positiv utveckling av medarbetare får ut i samhället. Precis så har jag ju alltid tänkt! Eller planterades den idén hos mig när jag läste den här boken för sådär 15 år sedan? Hur som helst, skönt att höra att någon annan, dessutom en man med stora näringslivsframgångar, tycker som jag!
Jag tänker mig ofta arbetsplatsen som ett vuxendagis, och då helt utan föraktfull underton. På dagis arbetar barnen intensivt, kanske till 95 procent med att utveckla sina färdigheter på allehanda mänskliga områden. Övriga 5 procent går åt till resultatorienterad strävan att baka bullar, måla teckningar, bygga det högsta legotornet.
Vi vuxna på jobbet har kanske den omvända proportionen mellan utveckling av personlighet och yttre resultat, 5-95? Men är det den optimala proportionen? Hur skulle resultaten bli om vi ändrade till 10-90? Sämre? Inte så säkert. Sambandet är nära. Just i strävan efter de yttre resultaten utvecklas vi ju, om processen drivs på ett konstruktivt sätt.
onsdag 7 oktober 2009
Studiedag 1 - summary
Skönt att än så länge kunna hoppa respektlöst mellan olika böcker och bara läsa så länge det känns kul, intuitiv studieteknik kanske man kan kalla det. Jag vill nog lägga någon timme på det på fredag morgon också.
Jag funderar mer på vad jag vill få ut av kursen än på vad jag har med mig dit kunskapsmässigt. Tanken föresvävade mig att det inte är en masterkurs i medie- och kommunikationsvetenskap jag behöver utan något mer handfast och aktionsinriktat. Ramarna för examinationsuppgiften blir ganska avgörande för om jag når mina syften med kursen. Papers om paradigmteori och sånt är ju visserligen mycket roligare än det låter, men den här gången vill jag sitta upp på min käpphäst och se hur långt den kan bära mig.
Den käpphäst jag släpar runt på är en förmodligen mycket naiv och gammalmodig upplysningstanke: Om vi (i min organisations ledning) bara kunde nå fram bättre med information som klargör sammanhangen (externt och internt) vi verkar i - och fånga upp medarbetarnas erfarenheter av samma sak - kommer alla att bli mycket gladare och göra ett bättre jobb.
Läser i Den kommunikativa chefen om kommunikationssystem, -kanaler och -former. Mera grundkurs än masterresonemang förmodligen. Tänk om den här kursen kan ge mig en koncentrerad klunk av strategiskt kommunikationstänkande som jag och kollegerna sedan kan späda ut till drickbar styrka i min hemmaorganisation. Det vore bra.
Hittar igen ett studieknep från gamla tider: att läsa conclusions/summaries först för att se om kapitlet har något att ge, eller om hela kapitlen inte hinns med. Jag minns en tentaläsning som gick väldigt mycket i kapitelsammanfattningarnas tecken. Klarade tentan bra men var inte så nöjd ändå. Metoden användes med förstånd alltså.
Och som kontrast något som skiljer radikalt från tidigare studier: Aldrig har jag väl haft en snyggare penna!
En hälsning till Maria
... om just det vi pratade om på lunchen idag. Hämtat ur ett paper skrivet i oktober verkar det som, men det framgår inte vilket år (en sån miss skulle dagens Tjänstemannasara aldrig göra). Före 1995 är det skrivet iallafall, för jag har bara ett efternamn på försättsbladet. Där, på försättsbladet, står också en kommentar som kan vara bra bränsle för min akademiska kallstart:
"Slutbetyg 5 p=VG. Mycket, mycket bra! Du har kort, enkelt och koncist gjort en utmärkt redogörelse! VG /Mats (Jag är imponerad)."
Så till innehållet. Tur att det finns såna som jag och ovannämnde Mats (Trondman) som kan gå igång på något med rubriken Paradigmteori och den sociologiska vetenskapens möjligheter. Såhär skriver jag:
"Vetenskapens uppgift är enligt min åsikt att fortsätta sina försök att beskriva, förklara och förutsäga verkligheten omkring oss. Det vetenskapskollektivet kan bidra med till ett gott resultat är självdistans och självkritik. Fruktbarheten av de vetenskapliga resultaten är det sedan upp till var och en att bedöma. En andra uppgift för vetenskapen är att inse och acceptera att uppgiften inte längre är att finna Sanningen. Det gäller att göra det bästa av den pluralistiska situation vi befinner oss i. Det tror jag sker genom att mindre energi ägnas åt fördömanden och prestigefyllda gräl, till förmån för det egna forskningsområdet och toleranta, öppna dialoger mellan olika skolor."
Slutklämmen är inte heller så dum om jag får säga det själv:
"Så som jag har förstått Burell&Morgans uppmaning till den enskilde samhällsforskaren går den ut på följande:
1. Sätt dig in i de olika paradigmen och tänk efter noga.
2. Välj.
Min kritik mot denna uppmaning består för det första i att sociologin riskerar att gå miste om många nyskapande idéer om nya vetenskapsmän och -kvinnor (här har läraren satt utropstecken efter kvinnor) socialiseras in i ett färdigt rutnät av paradigm. De skolor som är svåra eller omöjliga att placera in i rätt ruta är ofta de mest intressanta. Å andra sidan spekulerar jag i om Burell&Morgans paradigmansats fyllde en viktig funktion när den framlades, för nästan 15 år sedan; kanske var den en fredsplan för det sociologiska (slag-)fältet. Mitt intryck av sociologin under 70-talet är inte särskilt välgrundat men påminner mig om slagsmål i sandlådan. Kanske tyckte Burell&Morgan att man istället för att slåss om utrymmet borde dela upp det så var och en fick leka i fred och åstadkomma något? Nog finns det fortfarande energislösande prestigekamper inom sociologin, som på de flesta andra håll, men kanske har de pradigmatiska metateorierna lättat på trycket? Genom att erkänna sig till ett paradigm accepterar man samtidigt existensen av de andra."
Dags att lägga de gamla förrådsdoftande bedrifterna i bakluckan och tuffa vidare framåt...
"Slutbetyg 5 p=VG. Mycket, mycket bra! Du har kort, enkelt och koncist gjort en utmärkt redogörelse! VG /Mats (Jag är imponerad)."
Så till innehållet. Tur att det finns såna som jag och ovannämnde Mats (Trondman) som kan gå igång på något med rubriken Paradigmteori och den sociologiska vetenskapens möjligheter. Såhär skriver jag:
"Vetenskapens uppgift är enligt min åsikt att fortsätta sina försök att beskriva, förklara och förutsäga verkligheten omkring oss. Det vetenskapskollektivet kan bidra med till ett gott resultat är självdistans och självkritik. Fruktbarheten av de vetenskapliga resultaten är det sedan upp till var och en att bedöma. En andra uppgift för vetenskapen är att inse och acceptera att uppgiften inte längre är att finna Sanningen. Det gäller att göra det bästa av den pluralistiska situation vi befinner oss i. Det tror jag sker genom att mindre energi ägnas åt fördömanden och prestigefyllda gräl, till förmån för det egna forskningsområdet och toleranta, öppna dialoger mellan olika skolor."
Slutklämmen är inte heller så dum om jag får säga det själv:
"Så som jag har förstått Burell&Morgans uppmaning till den enskilde samhällsforskaren går den ut på följande:
1. Sätt dig in i de olika paradigmen och tänk efter noga.
2. Välj.
Min kritik mot denna uppmaning består för det första i att sociologin riskerar att gå miste om många nyskapande idéer om nya vetenskapsmän och -kvinnor (här har läraren satt utropstecken efter kvinnor) socialiseras in i ett färdigt rutnät av paradigm. De skolor som är svåra eller omöjliga att placera in i rätt ruta är ofta de mest intressanta. Å andra sidan spekulerar jag i om Burell&Morgans paradigmansats fyllde en viktig funktion när den framlades, för nästan 15 år sedan; kanske var den en fredsplan för det sociologiska (slag-)fältet. Mitt intryck av sociologin under 70-talet är inte särskilt välgrundat men påminner mig om slagsmål i sandlådan. Kanske tyckte Burell&Morgan att man istället för att slåss om utrymmet borde dela upp det så var och en fick leka i fred och åstadkomma något? Nog finns det fortfarande energislösande prestigekamper inom sociologin, som på de flesta andra håll, men kanske har de pradigmatiska metateorierna lättat på trycket? Genom att erkänna sig till ett paradigm accepterar man samtidigt existensen av de andra."
Dags att lägga de gamla förrådsdoftande bedrifterna i bakluckan och tuffa vidare framåt...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
